Vi skrev i ett tidigare inlägg, om hur man kan tänka och arbeta för att ha råd med semestern till soldränkta Egypten. I dag skriver vi vidare om landet i söder, med fokus på dess framtid i det oroliga politiska klimatet. Har den arabiska våren bidragit med något eller hur ser det faktiskt ut i landet, fem år efter upproren mot Mubarak?
Det har gått fem år sedan den dåvarande politiska makten i Egypten ställdes på sin ända, med diktatorn Mubarak i spetsen på det sjunkande, brinnande skeppet. Det var inledningen på den arabiska våren, en vår som satt djupa spår i historien och inte alltid till det bättre. I Egypten blev det slutet på en era och början på en ny, med till en början hopp och framtidstro – för att snart ersättas med ännu värre förtryck från ännu en polisstat.
I Göteborgs-Posten kan vi läsa att det inför femårsjubileet skett massiva säkerhetsåtgärder från Egyptiska myndigheter, kanske med tanke på att situationen i samma land är värre än någonsin. Yttrandefriheten är kuvad, med politiska fångar i tiotusental och försvinnanden, blandat med rykten om avrättningar. Samtidigt pågår turismen som vanligt, på de resorts och städer längs kustremsorna.
Bakgrundsfakta: Egypten sedan år 2011
Den 25 januari 2011 utropades av folket i Egypten som ”Vredens dag”, inspirerad av protester som ägt rum i Tunisien mot dess regim. Landsomfattande demonstrationer skedde, med syfte att få sittande Mubarak att avgå. Den 11 februari samma år avgick diktatorn och redan då hade 800 människors liv tagits. Hoppet om demokrati kunde inte ha varit större, men kvävdes snart i sin linda och nu, flera kupper och massakrer senare, sitter arméchefen på presidentposten, med total kontroll över landet. Egyptierna har alltså fått se på medan deras nyligen befriande land återigen blev en totalstyrd polisstat. Den arabiska våren följdes alltså av frost, och inte av en blommande sommar.
Tahirtorget var centrumet under upproret 2011, och nu inför femårsdagen meddelade den nuvarande regimen att demonstrationer inte tolererades. Intensiv polisnärvaro har under dagarna präglat Kairo och myndigheter har gått hårt åt opposition med räder i folks hem, tillslag mot kaféer och mötesplatser för aktivister. Förtrycket är större än under Mubaraks regim och kanske till och med värre än under tidigare svåra perioder i landet, som på 50- och 60-talen med Abdel Nasser som sittande potentat.
Trots detta fortsätter turismen till landet som har så mycket att erbjuda och som är så enastående vackert. Vi får hoppas att oroligheterna inte blir värre och att en vänlig vår möter landet, som verkligen behöver det.